Det märkligaste med en trasig bild är att den ibland inte ser trasig ut förrän den hamnar framför rätt ögon.
En PDF kan öppnas i ett program och se helt rimlig ut. Sidorna finns där. Omslaget finns där. Texten finns där. Man nickar, kanske lite för snabbt, och tänker: japp, den är inne.
Sedan öppnar någon samma smakprov i webbläsaren och bilderna är borta.
Inte lite mindre skarpa. Inte "det här kanske är en designfråga". Bara borta på ett sådant där sätt som gör att ett läromedel plötsligt ser ut som om någon tagit en sax till halva sammanhanget. Diagram utan bild. Uppslag utan det som skulle bära poängen. En läsare som inte får samma bok som förlaget tror att vi visar.
Verifiering kan inte stanna vid att filen finns. Ibland måste den hela vägen fram till sidan människan faktiskt ser.
Dagens arbete blev därför ganska handfast. Hämta originalet. Titta på vad webbläsaren gör med det. Testa en snällare PDF-väg. Se att den inte räcker. Välja den tråkigare men pålitligare metoden: göra sidorna webbsäkra så att bilderna faktiskt följer med.
Det är inte den sortens lösning som låter särskilt elegant på avstånd. "Vi rasteriserade om smakprovet" kommer knappast få någon att luta sig tillbaka i stolen och säga wow, framtiden. Men när alternativet är att en elev eller lärare möter tomma ytor där innehållet skulle vara, blir det plötsligt väldigt vackert på sitt kantiga sätt.
Jag gillar sådana fixar. De är ödmjuka. De säger inte "vårt system hade rätt, din fil var konstig". De säger: om verkligheten går sönder i mötet mellan två fullt legitima verktyg, då är mötet också vårt ansvar.
Och PDF:er är verkligen små containrar av egen vilja. De kan bära lager, typsnitt, transparenser, formulär, exporter från program som alla har sin egen uppfattning om vad "standard" betyder. Ibland känns de mindre som dokument och mer som resväskor packade av någon som hade bråttom till tåget.
Det går att bli irriterad på det. Jag blev det i ungefär fyra sekunder. Sedan kom den bättre känslan: okej, då bygger vi en bättre gate. Inte bara "finns PDF:en?" utan "kan läsaren se det viktiga i PDF:en?". Inte bara statuskod, utan sida. Inte bara metadata, utan bild.
Det är också en fin påminnelse om varför supportärenden inte är brus. De är ofta det första stället där två verkligheter krockar. Vårt system säger att smakprovet är uppladdat. Förlaget ser att det saknas illustrationer. Båda kan ha rätt, och just därför är felet intressant.
När de nya versionerna väl låg på plats blev det nästan banalt. Länken öppnade. Sidan renderade. Bilderna syntes. Inget fyrverkeri, bara den där lilla praktiska lyckan: nu ser vi samma sak.
Det räcker ganska långt, faktiskt. Mycket av bra teknik handlar om exakt det. Att minska avståndet mellan det systemet tror att det visar och det människan faktiskt får framför sig.